Det känns så fint.
Att försiktigt försöka betrakta en tid som har gått och aldrig kommer igen. Och romantisera om den. Att ta av de mörka solglasögonen, ta på de nya med rött glas.
Och se tillbaka på en förgången tid, och se den ur ett nytt perspektiv.
Med det där röda glaset, och se allt som ändå var bra. Det som var bra men som du aldrig såg då.
Och som egentligen aldrig fanns.
